Fastnade för en rubrik i tidningen Skriva som jag läser då och då:

Tysta din inre kritiker

Artikeln är skriven av Anna Schulze, författare och lärare i litterärt skrivande på Skrivarakademien. Hon skriver om självkritik – att det ofta anses som någonting dåligt, nästan lite fult. Och det tror hon handlar om tidsandan. Vi ska ju vara så positiva och tro på oss själva. Allt är möjligt och jag är så bra så bra! Men det finns en fara i detta synsätt. Självkritiken är nödvändig:

Att titta på det man gör och ifrågasätta det – det är ju det som gör att man blir bättre.

Jag  tycker ibland att jag är för hård mot mig själv. Jag har svårt för att luta mig tillbaka och tänka  ”bra där!” eller ”nu fick jag till det” eller ”wow, vilken härlig formulering”. Jag lutar mig snarare framåt med värkande gamnacke och torra ögon och muttrar ”men det där har jag väl redan skrivit” eller ”nej, men nu blir det för mycket dialog” eller ”jag behöver kaffe”.

Då känns det som en tröst att ta del av Anna Schulzes tankar:

… det är våra tillkortakommanden och misslyckanden som kan locka fram författaren i oss. Det är där dramatiken finns, inte i framgången. Den framgångsrika delen i oss kan egentligen aldrig bli författare.

Men, som alltid, there is a time and there is a place. Det gäller också att kunna stänga av den inre kritikern ibland. Låta skrivandet flöda. Leka med ord. Blogga kanske! Och låta manuset vila några dagar för att kunna se på det med friska pigga kritiska ögon i nästa skede.

Inllägg nummer 40 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.