Såg den polska filmen Ida av regissören Pawel Pawlikowski i går och fick ännu en lektion i hur man kan presentera en berättelse. Filmen är svartvit och lågmäld. Dialogen är minst sagt sparsmakad, men de starka bilderna talar i stället. Miljöerna: sextiotal, tröstlös landsbygd, ångestladdat hotellrum, kargt kloster, ödslig restaurang. Människorna: långsamma närbilder, ögon, cigarettrök, nunnorna som äter under tystnad, dans på rutigt golv. Musiken som förstärker det visuella: Bach, Mozart, Coltrane.

Och så det märkliga att det mesta utspelar sig på den nedre halvan av bioduken. Jag vet egentligen inte vad det får för effekt. Men det är suggestivt och mycket vackert.

Det är en sorglig berättelse som rullas upp, men den är inte nattsvart. Och framför allt griper karaktärerna tag. Jag bryr mig om dem. Jag tycker om dem. jag vill veta hur det ska gå. Jag vill förstå vad de har varit med om. Det tror jag är en av nycklarna i varje god berättelse.

Läs mer om filmen Ida, som fick en Oscar för bästa utländska film.