Jag kommer från en liten stad i norraste Småland. Tranås heter den, och den ligger så vackert vid den vidsträckta sjön Sommen. Jag flyttade hemifrån när jag var knappa tjugo, men Tranås är ändå alltid hemma. Så ofta jag kan åker jag hem och hälsar på mamma och pappa i huset i stan och stugan på landet där jag växte upp. Det ger en skön trygghet att kunna återvända till mina barndomsmiljöer och mina goda vänner där. Vet ju att långt i från alla har den möjligheten.

I dag kom en tidning på posten – och inte vilken tidning som helst: Tranås Posten, lokaltidningen som jag skrev resebrev åt när jag var au pair i Frankrike och reste med Up with People på 80-talet. Nu har Bernt Karlsson läst Månuret och skrivit en jättefin recension. Så här skriver han bland annat:

Det är många spännande händelser som utspelas innan allt detta ska bli möjligt. Nya möten med med intressanta miljöer och människor, såväl vanliga som mystiska individer, där äventyret ständigt lockar. Och hela tiden är frågan: Ska de lyckas?

Den som verkligen redan lyckats är Gunilla Granbom som än en gång skrivit en barnbok där våldet inte behövs för att skapa spänning. Texten är enkel men med ett mycket bra språk, stor lättläst stil, korta kapitel och avsnitt i en bok som ger kunskap också i historia och geografi.

Även som vuxen läsare fångas man av det som händer. Är det på riktigt?

Jag tackar och bugar för den fina recensionen. Det här med författandet känns allt mer verkligt. Inte minst efter beskedet jag fick med posten nyligen: Jag är nu medlem i Sveriges författarförbund. Ett stort steg.

Just det! Det är ju fredag. Det betyder haiku – det får man inte slarva med!

Tecken på papper
berättelser som når fram
min högsta önskan

Ha en fin hösthelg!

Morgon på väg till jobbet, Humlegården, Stockholm.