Snön är vit, himlen blå och vinden ganska kall. Den diagonala rörelsen lugnar sinnet. Tankarna kommer och går. Minnen, människor, händelser. Stannar och äter apelsin – är tillbaka i barndomens skidspår. Skidar vidare. Tankarna kommer allt långsammare. Tiden står still. Tankarna stannar av. Jag bara är i rörelsen, luften, ljuset.
Inlägg nummer 31 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar.
Å så meditativt det låter…kan riktigt känna känslan…svischet av skidorna mot snön…måste nog prova nångång…igen
Ja, det tycker jag! Kanske en tur i Norge? Jag följer med.
Ja gärna! Här ligger nog snön länge än….börjar dock mer se fram mot fotvandringar nu