Försommaren speglas i blanka fönster
Väggarna, med pompejanska dekorationer,
minns sin kung Gustav
med glittrande fester och viskande samtal
Här sjöng man och drack
här planerade man krig mot ryssen
Vad kallas detta kantiga hus?
Inlägg nummer 84 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.
Gick ifatt en tvååring på Västmannagatan. Mamman gick böjd över en sparkcykel modell pytteliten och barnet gick, oändligt långsamt. Hen grät. Det var en uppgiven, trött och sorgsen gråt. Inget skrik, bara buääää. Medan jag gick förbi hann jag uppfatta den här konversationen:
Barnet: Buääää. Mamma.
Mamman: Ja, älskling.
Barnet: Dusatössamej. Buääää …
Mamman: Ja, jag ska trösta dig.
Barnet: Hemma. Buäää …
Mamman: Ja, älskling, jag ska trösta dig när vi kommer hem.
Barnet: Buääää. Tössa hemma. Buääää …
Mamman: Vi är snart hemma.
Barnet: Naat hemma. Buääää. Tössa hemma.
Det var så fint. Mammans röst var kärleksfull och varm, utan ett uns av irritation. Barnet visste att det var bättre att komma hem och bli tröstad i lugn och ro.
Inlägg nummer 52 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.
