Kategoriarkiv: Prestationsångest

Månuret finner sin form

8 svar

Nu får jag inte ändra och peta mer i manus och omslag. Bilden är bestämd, typsnitt spikade, baksidestexten korrad. Och alla andra små och stora moment som en stackars bok får gå igenom innan den når tryckpressarna är klara.

Så svårt att släppa taget. Så svårt att lita på att jag har sett allt, ändrat allt, fattat rätt beslut. Men nu har jag i alla fall gett förlaget klartecken.

Det har varit en fantastiskt rolig process att skapa omslaget tillsammans med Sandra Stridh på Idus förlag. Ingen mindre än min käre make Erik har tagit omslagsbilden:

Min skiss till omslaget.

Min skiss till omslaget.

Omslaget - godkänt och klart.

Omslaget – godkänt och klart.

Inlägg nummer 71i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad – en svår utmaning!  Klarar det inte riktigt märker jag …

Inklämd fredag

2 svar

image

Sitter här under en fleecefilt i stugan på Ljusterö. Vinden river i de stackars nyfödda löven och regnen kommer och går över hustaket. Det är klämdag, men jag är inte ledig. Ska i alla fall jobba halvdag, och det har jag gjort. Men det är så svårt att sitta kvar framför datorn när soffan och brasan finns inom räckhåll. Är inte van att jobb-jobba här ute. Så här års finns det så mycket annat att göra: städa, gräva, tvätta, vaxa, putsa, rensa, plantera … Och promenera. Och lata sig.

Nu har jag också fixat med en webbplats till vår tomtförening här på Ljusterö och det var då det blev knas: Mina inlägg från den 12, 13 och 14 försvann. Ve och fasa! Supporten kan inte göra något och på min dator är de inte sparade. Så jag hoppas att ni har antecknat ordentligt!

Nog om detta. Det är haikufredag!

En fredag i kläm
klämd mellan hägg och syrén
värre kan det va

Ha en fin helg!

image

Inlägg nummer 67 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Mossa i munnen

4 svar

Det är ingen som tycker det är konstigt att jag har svårt för att sätta punkt och lämna ifrån mig mitt bokmanus. Hur ska jag veta att det är klart? Så länge jag håller på kan allt hända, allt ändras, allt rättas till. Men när jag skickar ett manus till tryck är det kört. Jag får en väldigt livfull bild i huvudet av den här känslan. Så här!

I slutet av Hemligheten i Haga, del ett, vill Mirella, som är från 1700-talet,  följa med Emma och Susanna till vår tid. Då blir hennes mormor, Elinda, vansinnig:

”Så jag sa att jag kan följa med er i stället. Det är inte alls lika farligt för unga människor. Men mormor förbjuder mig. Hon säger att hon ska binda fast mig vid ett träd och stoppa mossa i munnen på mig så jag inte kan skrika.”

Just så känns det. Mina figurer, personer, karaktärer har än så länge egna liv. De pratar, skrattar, gråter och springer omkring. De kryper under trollrötter och hamnar i olika tider, de äter, sover och löser problem. Jag kan när som helst säga till dem att säga något annat eller göra annorlunda. Jag kan byta plats på hela skeenden. De ler och följer med – eller protesterar högljutt så jag får tänka om.

Men i samma ögonblick som jag avslutar den här processen stoppar jag mossa i munnen på dem och binder fast dem där de är. Freeze! Och sen ska de vara kvar där, i tryckt (!) förvar i evigheters evighet.

Tja, det är väl det som är meningen. Men jag är glad att den slutgiltiga versionen inte är riktigt klar än.

IMG_4295

Inllägg nummer 41 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Deklarationstider

2 svar

Det var en gång för längesen, anno 2008 närmare bestämt. Jag hade frilansat några år, men bestämde mig för att lägga ned min språkkonsultfirma Concisio. Varför? För att jag tyckte det var så jobbigt med bokföring och deklaration (bland annat). Jag lovade mig själv: Aldrig mer! Och jag har verkligen njutit av att få lön den 25e och klicka i den lilla rutan på Skatteverkets webbplats. Vips är det klart!

När jag fick min bok antagen till förlag ändrades allt. Jag har blåst liv i Concisio och jag börjar bli klar med bok nr två. Underbart! Men …

… nu måste jag deklarera igen! Nej, jag vet, man kan ta hjälp. Men saken är den att jag har så få transaktioner: väldigt få utgifter och – tyvärr – ännu färre inkomster. Jag har ett smidigt bokföringsprogram. Det är superenkelt att deklarera med skatteverkets e-tjänster. Men …

… hur kommer det sig då att Skatteverkets informationsträff som jag var på i går kväll tog tre timmar? Och när vi nu sparar så mycket papper med hjälp av e-tjänster – hur kan jag komma hemsläpande med hela den här bunten fullmatade broschyrer? Va?

Men jag ger mig inte. Jag vill förstå. Och jag vill klara mig själv. Någorlunda.

image

Inllägg nummer 39 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Stor dag

10 svar

image

I dag har jag skickat mitt manus, Hemligheten i Haga, del två, till Idus förlag. Månuret heter den. Det känns jättekonstigt. Roligt, men läskigt. Overkligt. Och supersvårt att släppa taget. Sätta punkt. Omöjligt egentligen.

Men det är ett antal redigeringsvändor kvar, så jag ska sluta stressa upp mig. Snart.

Inllägg nummer 38 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Gardening, not architecture

2 svar

Drog ett kort ur min inspirationslåda, fick detta: gardening, not architecture. Bra råd!

I det skede av skrivprocessen jag befinner mig nu handlar det om trädgårdsskötsel. Det stora planeringsarbetet är klart – eller bör vara klart – och jag ska fokusera på att beskära och flytta om, klippa ur för att få in ljus och luft, rycka upp ett och annat som inte hör hit. Och det roligaste: plantera nya små frön som ska få blomma ut i nästa bok.

Men det är svårt. Nu när jag börjar se helheten blir jag extra kritisk. Ska det verkligen se ut så här? Borde jag inte gräva om hela det där landet?

Till saken hör att jag inte är särskilt bra på gardening irl. Heller. Vi får se hur det går!

image

 

Inlägg nummer 33 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

På bussen

2 svar

Sitter på bussen från Åkersberga till Ljusterö. Den är halvfull med trötta passagerare som, liksom jag, fipplar med sina telefoner. Utanför är himlen grå grå grå. Men visst är det ett ljusare stråk utåt havet. Solen brukar lysa på Ljusterö, den ljusa ön. Eller kommer namnet av fiskeredskapet? Därom tvista de lärde. Fin är den i alla fall, ön, och jag längtar dit.IMG_3953

I ryggsäcken finns en utskrift av mitt manus till Hemligheten i Haga,del två. Arbetsnamnet är Månuret. Jag kollade med eleverna i klass 3b i Älta, och de tyckte det lät ok. Vad säger ni andra?

Nu är jag inne i redigeringsfasen. Mördar älsklingar och utvecklar scener. Kul. Och krävande. Hur ska jag våga släppa taget?

 

Inlägg nummer 23 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

 

 

Tjuvlyssnat

2 svar

image

H: Yes, äntligen här igen! Nu kör vi. Stor duk. Hm … Vilken färg ska jag börja med?

V: Ja, det beror ju på hur du vill att det ska bli. Nej, ta inte den där färgen, det är så lite kvar i tuben. Spara den.

H:  jag tar den här röda. Och gult! Det är så skönt att svepa över hela den vita duken med den här stora svampen.

V: Men ta det lugnt. Det blev kladdigt där. Vad ska det bli? Jag tycker det är fult och skrikigt.

H: Trallalala, kladdigt och härligt! Svart!

V: Men sluta. Vad gör du nu? Vad ska det där föreställa?

H: Vadå föreställa?

V: Men lyssna på mig nu. Du måste bestämma dig för kompositionen, perspektivet, balansen. Ser du inte hur gräsligt det ser ut?

H: Trallalala!

V: Okej, okej, okej. Lyssna inte på på mig. Gör som  du vill. Kladda på som du brukar, trots att du vet hur det gå. Det blir fult. F – U  – L – T. Vem skulle vilja ha det där på väggen? Jag bara frågar! Inte jag. Jag tar min hand ifrån dig.

H:  Du kan väl sätta dig där och sortera färgerna och planera middagen. Läs tidningen!  Jag tror jag ska måla med händerna en stund. Härligt!  Nu börjar vi på en ny duk. Blått är jag sugen på. Måste låna några bokstavsschabloner.

V: Herregud!

Ungefär så där låter det när mina båda hjärnhalvor pratar med varandra.

Nu är jag hemma igen efter helgen i Skaparladan. Har träningsvärk i högra hjärnhalvan. Trött, nöjd och glad. Min vänstra hjärnhalva hälsar för övrigt att hon tycker mina tavlor är snyggare så här än i verkligheten.

H: Okej! 🙂

image image

 

 

 

Att vara eller inte vara författare

2 svar

Det där med att kalla sig för författare kan vara ett känsligt kapitel. Enligt en väl spridd anekdot sa Marguerite Duras dåvarande make så här till förläggaren när han överlämnade ett manus:

”Säg till henne att hon är författare, annars tar hon sitt liv.”

Många tycker att man måste ha gett ut två böcker för att få kalla sig författare. Andra säger: jag skriver, alltså är jag författare.

Enligt författarförbundets regler kan du inte ansöka om medlemsskap om du inte har fått två böcker utgivna. Men författare är varken en titel eller en utmärkelse. Jag är författare till Hemligheten i Haga, så ja – jag är författare. I dag är det så mycket enklare att sprida sina texter, genom bloggar, fanfiction, poesisidor, egenutgivning med mera. Och det leder till att massor av texter når nya läsare. De kan vara fantastiska, roliga, tänkvärda, kassa, trista, långtråkiga – och alldeles underbara. Många fler kan förverkliga drömmen om författandet. Härligt!

Men! Just nu vacklar jag. Är jag författare? Jag har skrivit en bok och nu närmar jag mig slutet  på arbetet med den andra. På något sätt känns det som mitt öde som författare ligger i detta manus nummer två. Tänk om den inte blir bra. Orkar jag i så fall ladda om, eller lägger jag för alltid författarambitionerna på hyllan? Jag tar inte, som Duras hotade med, livet av mig i så fall. Men fy fabian vad tråkigt det skulle vara!

_DSC1352

Inlägg nummer 14 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.