Kategoriarkiv: Poesi

Regnig fredagsmorgon

Det är så grått och så isande kallt. Den värmande vårsolen byttes mot kompakta moln och en vind som får kroppen att krympa ihop och stelna till. Men här inne brinner stearinljusets varma låga och det röda teet i koppen ångar.

Dessutom är det haikufredag, så vi kan värma oss vid mästarens fötter. Varsågod, Tomas Tranströmer:

Hör suset av regn.
Jag viskar en hemlighet
för att nå in dit.

Ur diktsamlingen Den stora gåtan från 2004.

Och så, några timmar senare, fick jag veta att Tomas Tranströmer dog i dag. Var det hemligheten han viskade som fick mig att ta fram boken i morse? Tack. Jag tänder ett ljus för dig. Du finns kvar.

Inlägg nummer 22 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Genomskinliga djup

2 svar

Så är det fredag igen och haikudags. För några år sedan hade jag en haikublogg som jag kallade Tecken i tiden. Den 27 januari 2009 skrev jag den här:

Piano och sång
ljudet av eltandborsten
älskade vardag

Ett fruset ögonblick från en tid när båda våra barn bodde hemma. Gitarr, piano och sång blandades med andra vardagsljud. Självklart och enkelt, men samtidigt insåg jag redan då att det här var en tid av mitt liv som höll på att försvinna. De kommer fortfarande hem ofta, både J och M, och då sjunger de. Men nu hör det inte längre till vardagens ljud.

Vad är en haiku?

En haiku är en kort dikt, enligt den västerländska definitionen 17 stavelser fördelade på tre rader, 5-7-5, men rytmen är viktigare än antalet stavelser. Ofta innehåller en haiku något om årstiden, naturen, och slutet får gärna vara överraskande.Man brukar tala om att fånga evigheten i ett ögonblick.

Så här avslutar Florence Vilén sin text Vad är en haiku – egentligen?

En haiku är alltså mer än en trerading vilken som helst. Den bör utgå från det vi kan uppleva med våra fem sinnen men höja sig över den rena dagboksnotisen. Basho, den förste store japanske mästaren, talade gärna om lätthet, karumi. Vi skulle kunna kalla idealet för genomskinliga djup.

Som illustration till detta lånar jag en haiku av Paul Wigelius, även den från Florence Viléns text. Lägg märke till att dikten sista rad har sex stavelser, inte fem. Rytmen är viktigast. Och lättheten, i grund och botten djup …

Rimfrost i solen
strokepatienten provar
sitt nya leende

Prova själv!

Skriv en haiku och skicka den till mig, så publicerar jag den en haikufredag här på bloggen. info@concisio.se

Läs mer

Vad är en haiku – egentligen? av Florence Vilén (pdf)

Svenska haikusällskapet

Inlägg nummer 15 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Sara och Stina

Lämna ett svar

Ja, ständigt denna Sara skrev jag i går. Och när jag slår upp DN nu på morgonen ser jag Stina Oscarsons krönika med rubriken:

Jag inlämnar som Sara Lidman en protest innan jag går ut i vårsolen.

Stina citerar Sara:

Artikeln är en stubbe och en stubin. Man skriver den när en massmediabild av ett skeende dämt upp ett sånt raseri inom en att man inte får andrum till romanarbetet förrän man har inlämnat en protest.

Sara Lidman kämpade mot apartheid i Sydafrika och protesterade mot krigen i Vietnam och Irak. Hon var engagerad i fredsrörelsen och i arbetarrörelsen, och ställde upp för gruvarbetarna med intervjuboken Gruva.

Stina Oscarson sätter fingret på vår tids frågor genom sitt konstnärsskap. Ibland är det samma frågor som Sara Lidman lyfte. I dagens DN protesterar Stina mot pengarna och kriget, militära flygövningar i och kolonisation av Norrland, värdlandsavtal med Nato och handelsavtal som påverkar miljö och handelsrätt.

Jag beundrar dessa kvinnor som inte bara tänker, utan också formulerar sina åsikter, tydligt, klart och modigt. Som vågar tro på sin övertygelse och sprider den med hjälp av konsten. Stina avslutar:

Nu går jag ut i solen och tittar på snödropparna som i sig bär svaret på varför vi måste protestera. Vi måste värna det sköra livet. Skönheten. Och vi människor måste få tid att skriva och läsa poesi.

Läs hela krönikan av Stina Oscarson på DN.se

Inlägg nummer 13 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Poesi

Lämna ett svar

Jag tycker om att läsa poesi. Ibland skriver jag något som skulle kunna vara poesi. Men det känns som ett ömtåligt och främmande område där jag måste gå varligt fram.

Egentligen är poesi raka motsatsen till det jag är utbildad för. När jag jobbar som språkkonsult står begripligheten i fokus. Tydligt, kort och koncist. Min läsare ska förstå utan ansträngning; budskapet är viktigare än formen. Börjar någon funderar på hur jag har formulerat någonting så blir det grus i maskineriet. Jag vill reda ut det komplicerade så att läsaren förstår och tar till sig det jag vill säga på kortast möjliga tid.

Poesi däremot tycker jag ska njutas långsamt. Ibland får jag en förnimmelse av att texten flyter in och skapar bilder och känslor i mitt inre utan att hjärnan är påkopplad.

Men vad är poesi? Lyssna på Wislawa Szymborska ur diktsamlingen Nära ögat:

Somliga gillar poesi

Somliga –
inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två såna på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden.

Poesi –
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande räcke.

Inlägg nummer 11 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Fredagshaiku