Vårdagjämningen
ljuset blir allt starkare
mörkret ger vika
Nationalencyklopedin kan också vara poetisk. Så här står det om vårdagjämningen:
Den tidpunkt då solen
under sin årliga rörelse längs ekliptikan
passerar himmelsekvatorn
från söder mot norr.
Ekliptikan?
Solens skenbara bana över stjärnhimlen under årets lopp.
Pure poetry.
Hagaparken i mars.
En koltrast sjunger
I ett slag blir vinter vår
Livet börjar om
Tack Lotta Sjölund, dagens gäspoet, för vacker haiku som fångar en stämning, en längtan och ett trösterikt kretslopp. Ögonblick. Evighet. Naturen. Årstiderna. En haiku i ett nötskal, skenbart enkel.
Så här beskriver dagens gäst, stjärnpedagogen och örebropoeten Magnus Kirchhoff, den ädla konsten:
Ett två tre fyr fem
Ett två tre fyr fem sex sju
Så är en haiku
Å så en antihaiku
Ett två tre fyra fem
Ett två tre fyra fem sex sju
Så är inte en haiku
Frågor på det?
Trevlig helg!
Sommaren 2016 var jag på en väldigt härlig skrivkurs på Fridhems folkhögskola, Skrivarsafari med AC Collin. En av mina medresenärer på denna safari var Kerstin Klintberger. Hon delar min kärlek till den ädla haikukonsten. Nu har jag fått den stora äran att publicera två av hennes vinterbetonade verk apropå essensen i en haiku: det gäller att fånga både ögonblicket och evigheten.
Kerstin lyckas med både ock tycker jag. Bedöm själva!
Vågen har stelnat,
i ett fruset ögonblick
viskar den ”Stanna!”
Ur jordens mörker
tränger det levande fram
i ändlöst kretslopp.
Tack Kerstin, veckans gästpoet!
Vill du gästdikta en haikufredag? Skicka dina bidrag till
Del tre i min serie Hemligheten i Haga börjar äntligen bli klar. Jag är inne i en bearbetningsfas nu. Inom kort kommer finputsningen. Och sen korrektur. Och sen en sista koll. Och den allra sista kollen …. Jag upphör aldrig att fascineras av att det här med att skriva böcker är så tidskrävande. Och min beundran för alla som lyckas skriva bok efter bok hela livet växer.
Jag har alltid gillat att läsa om skrivprocessen, om hur författare arbetar. På något sätt försöker jag väl knäcka koden, förstå på djupet hur det här arbetet går till, för att själv kunna bli bättre på det. Men det är alltid så vagt, så hemlighetsfullt och ogripbart. Och alla har olika berättelser om sitt skrivande.
För mig är det en process i ständig förändring. Precis när jag tror att jag har fattat något, när jag tror att jag har hittat ett sätt som fungerar, ändras allt och jag fattar ingenting.
På många sätt påminner det här om hur jag tyckte det var att bli mamma. Ett sökande och ett prövande. Precis när jag trodde att jag hade hittat ett sätt som fungerade, en rutin att hålla sig till, förändrades allt. Barnen växte och utvecklades. Jag växte och utvecklades. Vi som föräldrar växte och utvecklades. Vi som familj växte och utvecklades. Tiderna förändrades!
Så nej … Jag börjar inse att jag aldrig kommer att hitta det där trygga lugnet, den säkra lunken som alltid funkar. Inte som förälder. Inte som medmänniska. Och inte som författare.
Och det är väl härligt!
Något annat som är härligt är våren. Cyklade runt Brunnsviken i dag i strålande sol. Tankarna och fantasin flög fritt, inspirerade av miljön som jag skriver om i mina böcker. Nya idéer börjar spira likt vitsippsbladen under fjolårslöven. Men först ska Silversländan bli klar!
Italienska terassen i Bergianska. Brunnsviken glittrar i aprilsolen.
Från Historiska museet.
Avund, ont uppsåt
Arsenik i ärtsoppan
– eller i vinet?
Jag får hämta hjälp av historikern Dick Harrisson på sajten Populär historia:
”Den i särklass mest kända skrönan om Erik XIV är att han ska ha mördats med förgiftad ärtsoppa. Stämmer verkligen detta? Erik avled på Örbyhus kort tid efter midnatt den 26 februari 1577. Det finns vittnen både till själva dödsfallet och till den sjukdom som ändade hans liv, eftersom två präster var närvarande vid dödsbädden och folk på slottet rapporterade till Johan III om förloppet. // När Erik avlidit for Johan Henriksson genast till kungen och gav honom den välkomna nyheten. Johan III ordnade raskt en begravning: kroppen balsamerades, fördes till Västerås domkyrka och stod på lit de parade i tre dagar, allt för att övertyga folket att Erik verkligen hade dött.
Redan vid denna tid började förgiftningsrykten cirkulera. Hertig Karl, Johans yngre bror, kritiserade kungen i brev för att ingen av rikets höga herrar varit med vid dödsbädden – just detta bäddade ju för ryktesspridning om ont uppsåt. //
I samband med restaureringen av Västerås domkyrka på 1950-talet undersöktes Erik XIV:s kvarlevor noggrant. Forskarna påträffade stora mängder arsenik i kroppen, begravningstextilierna och den ursprungliga träkistan. De bevisade också att arseniken inte kunde ha tillförts kroppen efter döden. Av detta har man dragit slutsatsen att exkungen med all säkerhet dog av arsenikförgiftning. Mord, alltså. Högste ansvarig var sannolikt den kunglige halvbrodern Johan III. Men ärtsoppa? Nej, det kunde man inte bevisa. Mer sannolikt är att arseniken blandades i vin.”
”Två ting äro vita, Tintomara – oskuld och arsenik”
(Carl Jonas Love Almqvist i boken Drottningens juvelsmycke)
Byggt av mänsklig hand
för länge, länge sedan
njuter, förundras
Ja, det finns mycket att förundras över och njuta av i Grekland. En stad, Aten, och två öar, Aegina och Paros, hann vi med på vår nästan två veckor långa resa. Äntligen fick jag se och uppleva Akropolis. Mäktigt! Och helt ofattbart hur de har lyckats få upp dessa tunga stenblock så högt. Och att de ligger kvar än i dag …
Den 17 maj i år utsågs vinnaren i tävlingen ”Vilka träd är det som blommar?” Priset var att gästblogga här, och jag utsåg två vinnare: Mattias och Indra. Mattias bloggar här – Indra har sitt kvar! Det ser vi fram emot.
Läs blogginlägget från 17 maj.
Hej! Jag heter Mattias och jag är 21 år gammal. Jag är även Gunillas son. I maj hade mamma en tävling här på bloggen som gick ut på att luska ut vilka blommor som var med på en bild. Gissa vem som hade alla rätt? Just det. Och första pris var att gästblogga – vilken ära! Så därför skriver jag nu till slut det här inlägget.
Eftersom mamma och jag båda är stora ordvitsare så var tanken först att jag skulle skriva ett jästblogginlägg. Men jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle skriva om öljäst eller brödjäst så jag har tänkt om.
I stället ska jag berätta om en resa som jag ska göra, som börjar imorgon bitti. Klockan 9:35 lyfter jag och Indra från Arlanda för att sedan via Amsterdam landa i Lima, Perus huvudstad. Under den första månaden ska vi resa genom Peru och vandra till den gamla Inkastaden Machu Picchu. Därefter tar vi oss norrut till Colombia för att sedan fortsätta till Centralamerika.
Här kommer vi att blogga under vår resa, kolla gärna in!
Det var allt för mig!
Tänkte avsluta med en låt som jag spelar tillsammans med min vän Amelie Eiding.
Kram, Mattias
Castelsardo på norra Sardinien.
Förra veckan var himlen klarblå, vattnet skimrade i alla nyanser av blått och turkost, sanden var så het att den brände mina bara fötter. Sardinens smaker, dofter och färger fyllde mig.
Karlbergsvägen i Stockholm.
Den här veckan är jag tillbaka i stan. Himlen är täckt av något fuktigt tjockt och grått, regnet strilar och vinden river i hår och paraply. Jag kurar inomhus med räkningar och rött te.
Visst är det härligt!
Jag älskar livets konstraster.
Vila – aktivitet, värme – svalka, naturen – staden, regn – solsken, friska vindar – bleke, mörker – ljus, vakenhet – sömn, lugnet – äventyret, lek och bus – andakt, samtal – tystnad, tankar – meditation, rörelse – stillhet, vara i nuet – längta, ensamhet – tvåsamhet – sällskap …
Vill inte vara utan någon del. Tricket är att finna harmonin dem emellan.
Rätt svar: Turkiska kiosken
Vinnare: Helena Swanström
Pris: Signerat exemplar av Månuret
Grattis!
I går var jag på ett föredrag om Gustav den tredjes italienska resa. En resa som satte spår i Hagaparkens arkitektur och utsmyckningar. Mer om det i ett annat inlägg!
Visst blir det spännande foton när man tar kort genom fönster. Parken speglas – och man kan ana fotografen …
Inlägg nummer 85 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.
