Lördag 24 november 10.30–11.30
S:t Pauls bok- & pappershandel
Mariatorget 7 på Söder i Stockholm
Mästerfotograf: Kerstin Lagermalm
Jag läser en stund ur Hemligheten i Haga. Sen pratar vi om att skriva spännande berättelser, och jag håller i en rolig skrivövning. Under tiden knaprar vi på en pepparkaka.
Varmt välkommen!
Torsdag 27 sept till söndag 30 september vallfärdar bokälskare till Göteborg.
Bokmässan innehåller så mycket. För mig är det framför allt ett tillfälle att träffa alla som jobbar på mitt förlag, Idus, och alla andra författare. Det brukar bli många roliga pratstunder i och runt vår fina gröna monter. Jag kommer framför allt att vara i där
Eftersom jag är på bokmässan alla fyra dagarna har jag gott om tid att ta del av de rika utbudet i seminariesalarna och på mässgolvet.
Respekt är ett av årets teman. Forum för levande historia lyfter samtal om rasism, populism och radikalisering. Andra viktiga frågor på temat är de strukturer som avslöjats i och med metoo-rörelsen och hbtq-frågor.
Jag hoppas förstås få se och höra några av mina favoritförfattare och köpa signerade ex av deras böcker. Exempel:
Ett skrivande liv
Varifrån kommer behovet av att uttrycka sig i skrift? Vilka strategier är nödvändiga för att för- ena skrivandet med övrig tillvaro? Vi låter Agnes Lidbeck och Aris Fioretos fundera över dessa och andra skrivrelaterade frågor.
Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri – som båda är aktuella med nya, hett efterlängtade romaner i höst – i samtal med Vi Läsers chefredaktör Jonas Eklöf.
Lena Andersson och Lars Trädgårdh: Vad hände med det svenska folkhemmet?
Engelsforstrilogin – vad hände sen? Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Till minne av en villkorslös kärlek är en släktkrönika om den bortglömde författaren Jonas Gardell och hans familj.
Blixtra och misslyckas – om författarens våndor och wowstunder med John Ajvide Lindqvist och Jenny Jägerfeld.
Efter en snabb titt i programbladet hittar jag många föredrag som jag blir nyfiken på. Ett axplock:
Underhållande om grejen med ordföljd med Sara Sara Lövestam
Sorg och hopp med ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson
Hur hemskt får det bli?
Barn och barnboksförfattare har alltid fascinerats av det hemska, från bröderna Grimms grymma moralkakor över socialrealismens pekpinnar till dagens dystopier inspirerade av tv-serier, film och spel. Var går gränsen, frågar sig författarna KarinErlandsson och Eva Frantz.
Läsning – en demokratifråga med Theodor Kallifatides, Arkan Asaad, Susanne Boll och Patrik Lundberg
Vikten av starka, kvinnliga huvudkaraktärer med Frida Skybäck
Blott Sverige svenska akademier har? med Henrik Björck, Thomas Kaiserfeld och Ulrika Knutsson
Sagolik återvinning
Hur tar man sig an en traditionell saga för att modernisera den? Och varför gör man det? med Pija Lindenbaum, Ane Gustavsson och Annelie Llindqvist
Åter till antiken
Antikens myter och hjältar slutar aldrig att fascinera och inspirera såväl läsare som författare, med Colm Tóbín och Theodor Kallifatides
Ser fram emot fina möten och en massa inspiration!
Foto från bokmässan 2017. Med förlagschefen Ulrika Slottner och två fina författare, Cecilia Rojek och Annica Hedin.
Lördag 19 maj, Pingstafton 2018, öppnade den mysiga bokhandeln S:t Pauls bok- & pappershandel vid Mariatorget på Söder i Stockholm dörrarna för musik och skrivande. Jag presenterade roliga skrivövningar och Jesse Lindgren & his Rythm spelade cool jazz.
Solen flödade och många flanörer tittade in, knaprade popcorn, skrev en haiku inspirerad av våren och musiken och pratade en stund. En härlig dag!
Jesse Lindgren & his Rythm.
Lyssna på musiken! Video
Många besökare deltog i min skrivtävling. Äntligen har den enväldiga juryn fattat sitt beslut. Trumvirvel! Vinnare av valfri bok i serien Hemligheten i Haga är …
Mira Erlandsson!
Tävlingsbidrag: Novell och haiku
Plötsligt kom jag på att det var min flickväns födelsedag. Jag skyndade ut genom dörren och ner för trappan. Jag sprang förbi Leonardo da Vincis tavlor först, och sen Dalís. Det gick så snabbt att jag inte la märke till min favorittavla, ”Den brinnande giraffen”. Jag bytte om till min Leviströja och mina vita, söndriga jeans mitt i farten. Till slut var jag nere och fixade direkt en skål med flingor och mjölk. Efter det greppade jag min mobil, mina nycklar och min plånbok. När jag var halvvägs ut genom dörren kom jag på presenten. Jag sprang direkt tillbaka in, men när jag sen vände mig om stod jag näsa mot näsa med min flickvän. Hon var orolig, det syntes.
Den enväldiga juryns motivering: Mira får priset för den täta stilen, tempot och fantasin. Det är en konst att skriva så medryckande att läsaren blir andfådd! Jag dras in i berättelsen och vill veta mer. Vad hände sen?
Hundar i en park
Människor i en grupp går
Fontän mitt i allt
Den enväldiga juryns motivering: Mira får priset för ett fint ögonblick. En snabbt fångad och tydlig bild med liv och rörelse.
Tomas Erlandsson för två stämningsfulla haikudikter. Ett extra plus för att Bellman fick komma med på ett hörn, eftersom han har en förmåga att dyka upp även i mina böcker.
Tyst hon skriver ord
St Pauls speglar stadens liv
Torgets brus ger lugnTors brons skimrar grön
Där Bellmans ande vakar
Bladen närs av sol
Ketty Dolk för sin fina musikaliska stilstudie i haikuform:
Trombonen puttrar
gitarristen kompar fint
pingst i bokhandeln
Jill för en en varm poetiskt skildring av stunden och känslan. Och för att silversländan fick vara med!
Silversländor och blåsande horn.
Jag vaknar med en vän, den vännen
och allt är plötsligt rätt igen
TACK Anneli Ljung Nordensköld för att jag fick vara i din fina bokhandel!
Och TACK alla som kom!
Både Anneli och jag tycker att det var så kul och lyckat – så det blir säkert fler skrivarstugor på S:t Pauls. Välkomna då!
Den omtalade Bokmässan i Göteborg är över för i år. Tyvärr handlade debatter, diskussioner och samtal i år mindre om böcker och läsning, mer om högerextremism, nazister och våld. För mig som var där handlade mässan dock mest om möten.
Så många varma, inspirerande möten, både under mässan och på kvällarna, eftersom jag passade på att träffa nära och kära som bor i Göteborg. Möten som gav mig ork och energi. Möten som stärkte min tro på att vi är många fler som vill kämpa för ett öppet, demokratiskt, medmänskligt samhälle. Mängder av aktiviteter i denna anda pågick samtidigt i Göteborg. Det är underbart, men jag är fortfarande så ovan vid att vi ens behöver prata om att stå upp för mänskliga rättigheter. Jag trodde det var självklart. Men i dag måste vi vara tydliga, som barnen som bor i huset på bilden nedan: ”Alla är lika mycket värda”.
I en villaträdgård i Göteborg.
Mitt möte med Anna Högberg, en vän sedan över tjugo år tillbaka, kommer jag aldrig att glömma. Anna och hennes man kom till bokmässan med en fantastisk gåva: Hon, hennes barn och hennes mamma hade hjälpts åt att skapa hjältinnorna i mina böcker, Susanna och Emma.
Anna Högberg kom med presenter.
Möten med Idusvänner. En stor och viktig del av mässan är att träffa min förläggare Ulrika Slottner, de andra som jobbar på Idus förlag och alla mina författarkollegor. En härlig samling trevliga människor som det alltid är inspirerande att prata med och utbyta erfarenheter med.
Fina möten! Här med Ulrika Slottner, Cecilia Rojek och Annica Hedin.
Ett möte ledde dessutom till en recension! På tåget hem hamnade jag bredvid Leif-Rune Strandell, redaktör på nättidningen DAST Magazine. Vi hade ett fint samtal om mässan, läsning och skrivande. Nu har han läst Hemligheten i Haga och recenserat den. Man måste inte vara mellan sju och tolv år för att uppskatta en spännande tidsresa ….
Det är en berättelse med två tioåriga flickor i huvudrollen, så ni kan ju räkna ut målgruppens ålder. Fast då vill jag tillägga att jag, många decennier äldre, greps av deras äventyr och skyndade mig att läsa färdigt.
I går, söndag 2 september, fylldes Fjärilshusets café i Hagaparken av bokälskare i alla åldrar. Vi drack Pommac och knaprade chips och popcorn, pratade, skrattade. Mina barn, Johanna och Mattias, spelade och sjöng. Jag läste ur Silversländan och signerade för glatta livet.
Och tack även alla ni andra som hörde av er med lyckönskningar. Känner mig så uppfylld, så lycklig. Tack.
Här kommer några bilder från Fjärilshuset. Vill du inte vara med på bild här, hör av dig, så plockar jag bort fotot.
Nu finns Silversländan, del tre i serien Hemligheten i Haga, att beställa på Idus förlag!
Året är 1777. Emma, Susanna, Mirella och hunden Snobben har än en gång krupit genom trollroten i Hagaparken. Äventyret för dem långt bort från Haga, genom ett myllrande Stockholm ända till Drottningholm.
Där – i den stora parken, på teatern, i hantverkskvarteren och på Kina slott – får de nya vänner och återser gamla bekanta. Den märkliga kvinnan Smaragda återkommer. Hon säger att hon måste förstöra det falska månuret med hjälp av en magisk silverslända. Först då hävs förbannelsen som gör att hon förvandlas till en häger. För att tvinga flickorna att hjälpa henne stänger hon trollroten …
Silversländan
ISBN: 978-91-7577-542-5
Boken är inbunden med hårda pärmar och har 272 sidor.
Pris: 119 kronor
Silversländan kommer först i augusti, men det går bra att förbeställa redan nu.
Gunilla Granbom
Vilar vid Vättern
blicken söker horisont
gäst hos Ellen Key
Tisdag 13 september steg jag in i rummet som skulle vara mitt hem i nästan två veckor. På bilden ovan kan du ser var jag bodde: hörnrummet med utsikt över Vätterns vida vatten. Bakom mig ruvar det sagoomspunna Omberg. En kort promenad härifrån ligger Alvastra klosterruin och slätten breder ut sig. En inspirerande och samtidigt lugnande miljö.
Så vad gör en stipendiat på Stand? Det är väldigt olika, men det som förenar oss fyra är intresset för författaren, pedagogen, filosofen, samhällskritikern och människan Ellen Key (1849-1926). Ellen bestämde redan under sin livstid att Strand skulle ta emot kvinnor som gäster, så vi är en del i en lång tradition. Ellen ville att kvinnorna skulle få möjlighet att sträcka ut ryggen, både kroppsligen och själsligen:
Rätar på ryggen
andligen och lekamligt
det gör vi på Strand
Mina dagar såg oftast ut så här: Vaknade tidigt, morrondopp, frukost i solen på trappan, kanske samtal med en av de andra stipendiaterna.
Vaknar i tyst hus
simmar ut i morgondis
frukost på trappan
Under förmiddagen skrev jag på min bok, Silversländan. Och i min prickiga haikubok. Tre haikudikter om dagen blev det. Korta sammanfattningar av intryck och känslor. Oftast satt jag i mitt fina rum, ibland vid något av Ellen Keys andra skrivbord. Det finns skrivbord i alla rum på Strand, men viktigast i ett rum är människor, blommor och böcker enligt Ellen. Så här formulerade jag detta i haikuform när jag var där.
Sensommarblomster
plockar och sätter i vas
tror Ellen Key lerViktigt i ett rum:
människor, blommor, böcker
därför trivs jag här
Efter lunchen i Ellens kök tog jag en promenad i bokskogen, upp på Ombergs hjässa eller en cykeltur. Funderade och fantiserade, spann vidare på de trådar jag skrivit om under morgonen. Eftermiddagsdopp, kanske en tupplur och en lässtund brukade jag hinna med före middagen. Helst satt jag då på Solbadet, den inbyggda balkongen, och såg solen sjunka ner i Vättern.
Bland det roligaste på Strand var att vandra runt på bara fötter i huset och undersöka böcker och tavlor i lugn och ro. Det kändes som om jag hade ett pågående samtal med Ellen under hela min vistelse.
Vandrar i ditt hus
närmar mig tyst, andäktigt
du finns kvar; det känns
Alla som intresserar sig för det sena 1700-talet stöter förr eller senare på Hedvig Elisabeth Charlotta (1759-1818), hertiginna av Södermanland, drottning av Sverige och Norge, gift med hertig Karl, som blev kung Karl XIII.
Charlotta skrev dagbok från tonåren, då hon kom till Sverige för att gifta sig med Gustav III:s bror hertig Karl, fram till sin död 1818. Då efterlämnade hon fler än sjutusen tätt handskrivna sidor på franska. Det var ingen vanlig dagbok. Charlotta visste redan från början att det hon skrev skulle bli offentligt. Hon hade bestämt att ingen fick läsa vad hon hade skrivit förrän femtio år efter hennes död, och det dröjde ända till början av 1900-talet innan dagböckerna publicerades. De omfattande volymerna upptar närmare en hyllmeter och ger en spännande inblick i såväl hovets som Sveriges historia under mer än fyra decennier.
Ett halvår innan Charlotta dog låst hon in sina dagböcker i en kista som friherre Bonde fick lova att gömma undan. Där låg de i nära hundra år innan Karl Karlsson Bonde började översätta och ge ut dem. Han gav ut tre delar, åren 1775–92, och efter hans död tog hans systerdotter Cecilia af Klercker över arbetet. Den nionde och sista delen publicerades 1942.
Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, volym IV
Jag har köpt en av dessa böcker på antikvariat, den fjärde volymen, som omfattar tiden 1793 till 1794. Alltså de närmaste åren efter Gustav III:s död. Mitt exemplar är utgivet av P.A. Norsted & söners förlag, tryckt 1920 och översatt av Cecilia af Klercker. Det är en fantastisk känsla att läsa Charlottas egna ord, även om det inte är alldeles lätt med pluralformer på verben, gammeldags stavning och stor detaljrikedom. Hon beskriver personer, miljöer och skeenden insiktsfullt och personligt med sin vassa penna. Här ett smakprov från första sidan:
Fred och sällhet synes hafva öfvergivit vår världsdel, och man kan t.o.m. säga, att det på hela jorden i närvarande stund blott är Amerika, som åtnjuter lugn. /…/ I våra dagar har likväl en ny, mäktig lidelse fått insteg hos dess folk – frihetsraseriet, hvilket i de tygellösa former, det nu antagit, hotar att blifva dess gissel, hvarunder Europas inbyggare komma att tvingas tillbaka till barbariet. Friheten är ju kär och eftersträfvansvärd för hvarje tänkande varelse, men missuppfattad som nu af den stora massan, blir den en bedräglig gyckelbild, urartar till anarki och tjänar till täckmantel för de gröfsta brott och laster. Icke ens vildarne äro så grymma som de människor, hvilka låta sig styras af dess tyranniska lagar.
Jag skulle gärna vilja läsa alla Charlottas dagböcker, men undrar om jag skulle ha tålamod. Då är det tur att det finns andra som har det!
Anna Laestadius Larsson har lusläst varenda sida om och om igen! Under nio år arbetade hon med sin romantrilogi om Charlotta, Sofie von Fersen och Johanna, eller Pottungen som hon kallades från början.
Jag har just läst klart alla tre böckerna och är alldeles uppfylld. Anna Laestadius Larsson har lyckats levandegöra det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet i Stockholm, vid hovet och i rännstenen, bland kammarjungfrur och roddarmadamer, kungligheter och upprorsmakare. Vi får följa det historiska skeendet genom ögonen på både verkliga och uppdiktade personer – alla blir de lika levande och trovärdiga under berättelsens gång. Det är en dramatisk historia och jag hade svårt att lägga böckerna ifrån mig.
Fokus är på kvinnorna och deras tankar om kvinnors ställning i samhället. Anna Laestadius tycker att vi har tillräckligt med böcker om history – nu skriver hon herstory. Tack Anna! Och grattis till alla som har detta läsäventyr framför sig.
Anna Laestadius Larssons trilogi: Barnbruden, Pottungen och Räfvhonan. Samt Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok.
Knappt tio minuters promenad från där jag bor, i hörnet Sveavägen och Odenplan, tronar denna sagolika byggnad: Stockholms stadsbibliotek. Arkitekten Gunnar Asplund ritade, och i mars 1928 invigdes det. Asplund planerade även parken och övriga byggnader som hör till.
I dag finns det ca 700 000 böcker på biblioteket. En smått ofattbar siffra.
Jag var av olika skäl på jakt efter en särskild saga. Den vänliga bibliotekarien visade mig då ett gammalt slitet bokskåp med gistna glasdörrar. ”Titta här”, sa hon, ”den kan finnas i någon av de här sagosamlingarna.” Jag såg med vördnad på raderna av slitna små böcker mer röda pärmar. ”Får man låna hem dem?” De såg så sköra ut! ”Javisst”, sa bibliotekarien och lämnade mig vid skåpet.
Sagor av Elsa Beskow, Helena Nyblom, Einar Månsson och en massa andra som jag inte känner till, rim och ramsor, folksagor och sägner … En sagoskatt. Besöket tog längre tid än jag tänkt mig, men så är det alltid. Sagan jag sökte fanns dock inte i skåpet, men bibliotekarien lyckades hitta den åt mig. Det egendomliga trollet och solstrålen av Hjalmar Bergman. Nu har jag läst både den och flera andra gamla egendomliga sagor. Uppfylld och påfylld. Nu kan jag skriva lite igen!
Ibland glömmer jag bort vilken fantastisk miljö jag jobbar i på min arbetsplats, Stockholms konstnärliga högskola (SKH). Nu i veckan blev jag påmind. Jag var på ett seminarium om den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare i litteratur. Hon fick priset med följande motivering:
för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid
Efter seminariet förstår jag bättre vad som menas med ”mångstämmiga”. Fotografen och regissören Staffan Julén har arbetat med en dokumentärfilm om Aleksijevitj och hennes sätt att arbeta i nästan två år. Nu var Julén på besök på SKH. Han berättade om arbetet med filmen och visade filmklipp. Vi fick se Svetlana Aleksijevitj när hon intervjuade olika personer under arbetet med sina böcker. Det var spännande att se hur hon lyckades få människor att slappna av och öppna upp. Det kändes som förtroliga samtal snarare än intervjuer.
Seminariet leddes av Niklas Rådström, författare och professor i berättande för scen, film och media på SKH, och i panelen fanns Tinna Joné, lektor i dokumentärt berättande på SKH och Horace Engdahl, stol nr 17, Svenska Akademien. De gav tillsammans en nyanserade bild av årets nobelpristagare och gjorde mig nyfiken – och mycket sugen på att läsa hennes böcker.
Så här beskriver Aleksijevitj själv sitt arbete i en intervju av Peter Fröberg Idling i Vi läser:
Det tar lång tid. Den sista boken tog 15 år. När jag bokar ett möte vet jag ju aldrig vad för slags person jag ska träffa, ett samtal kan ta två timmar eller en hel dag. Jag vill inte möta dem som författare, utan snarare som ett slags granne i tiden. Jag är på sätt och vis en mjuk person, men jag kan vara väldigt hård när jag ställer mina frågor. Jag vill snabbt komma förbi det banala och samtala om vad som är viktigt för just den jag träffar. Det gäller att hamna rätt med varje individ, i den här typen av intervju måste man vara intressanta för varandra. Man känner en nästan fysiskt kontakt. Det gäller att personen öppnar sig, att man kan ställa nya frågor som därmed får nya svar. Tidigare, i Sovjet, var jag tvungen att först överkomma människors rädsla, nu måste jag överkomma cynismen. Och det är ännu svårare.
Från förlaget Ersatz webbplats:
I De sista vittnena: soloröst för barn får de som var barn under kriget berätta. Deras krigsminnen skiljer sig markant från de vuxnas. Ingår i Utopins röster.
Om Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012): ”Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.”- Per Svensson
Om Tiden second hand (2013): ”Hennes arbete har kallats unikt och storslaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.”- Ulrika Milles
Om Bön för Tjernobyl 2013):”Svetlana Aleksijevitjs monumentala bokprojekt Utopins röster liknar inget annat.” – Christian Swalander