Kategoriarkiv: Kreativitet

Tomater och tid – pomodoro

4 svar

image

Vad har tomater med tidsplanering att göra?

Pomodoro är italienska för tomat. En äggklockan kan ha formen av en tomat. Äggklockan är ett mycket bra verktyg om man behöver bli mer effektiv har jag upptäckt.

Pomodorometoden

Metoden uppfanns av av italienaren Francesco Cirillo på 80-talet. Arbetet delas helt enkelt upp i koncentrerade faser om 25 minuter och därefter  en paus på fem minuter. Då och då tar man en längre paus förstås – för mat eller en promenad.

Jag har en tendens att splittra mig på olika saker under dagen, vilket gör att jag inte känner mig nöjd med någon del. När jag väl kommer igång med något fastnar jag framför datorn och glömmer att ta pauser. Glömmer att blinka. Att andas. Efter ett tag blir det lite småjobbigt.

Fokus

När jag använder Pomodorometoden bestämmer jag mig för vad jag ska jobba med under nästa Pomodoro, så jobbar jag bara med det och låter mig inte distraheras av annat. Ibland använder jag en Pomodoro till exempelvis e-post eller Facebook. När klockan ringer och jag har haft min paus måste jag ta ett aktivt beslut om vad jag ska göra. Fortsätta med det jag gjorde eller välja något nytt från min lista. Detta har  hjälpt mig mycket.

Pausernas magi

Något som har visat sig funka för mig  är att ställa äggklockan i köket. Det gör att jag måste gå iväg och stänga av den. Stod den på mitt skrivbord skulle jag lätt kunna ignorera den och tänka ”Äh, jag kör på. Bara lite till!!”

Under femminuterspauserna brukar jag röra på mig ordentligt för att få cirkulation i mina stela axlar och nacken – det gör underverk, inte minst för hjärnverksamheten. Surprise!

Mer om metoden

Det finns massor tänkt och skrivet om den här metoden förstås. Man kan förfina den på olika sätt för att verkligen kunna mäta sin effektivitet. Googla får du se! För min del räcker det långt att göra som jag har beskrivit ovan. Enkelt, effektivt.

Här finns det en fin liten film om metoden – knappt 2,5 minuter lång.

pomodoro

Inllägg nummer 44 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Mossa i munnen

4 svar

Det är ingen som tycker det är konstigt att jag har svårt för att sätta punkt och lämna ifrån mig mitt bokmanus. Hur ska jag veta att det är klart? Så länge jag håller på kan allt hända, allt ändras, allt rättas till. Men när jag skickar ett manus till tryck är det kört. Jag får en väldigt livfull bild i huvudet av den här känslan. Så här!

I slutet av Hemligheten i Haga, del ett, vill Mirella, som är från 1700-talet,  följa med Emma och Susanna till vår tid. Då blir hennes mormor, Elinda, vansinnig:

”Så jag sa att jag kan följa med er i stället. Det är inte alls lika farligt för unga människor. Men mormor förbjuder mig. Hon säger att hon ska binda fast mig vid ett träd och stoppa mossa i munnen på mig så jag inte kan skrika.”

Just så känns det. Mina figurer, personer, karaktärer har än så länge egna liv. De pratar, skrattar, gråter och springer omkring. De kryper under trollrötter och hamnar i olika tider, de äter, sover och löser problem. Jag kan när som helst säga till dem att säga något annat eller göra annorlunda. Jag kan byta plats på hela skeenden. De ler och följer med – eller protesterar högljutt så jag får tänka om.

Men i samma ögonblick som jag avslutar den här processen stoppar jag mossa i munnen på dem och binder fast dem där de är. Freeze! Och sen ska de vara kvar där, i tryckt (!) förvar i evigheters evighet.

Tja, det är väl det som är meningen. Men jag är glad att den slutgiltiga versionen inte är riktigt klar än.

IMG_4295

Inllägg nummer 41 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Inre kritiker

2 svar

Fastnade för en rubrik i tidningen Skriva som jag läser då och då:

Tysta din inre kritiker

Artikeln är skriven av Anna Schulze, författare och lärare i litterärt skrivande på Skrivarakademien. Hon skriver om självkritik – att det ofta anses som någonting dåligt, nästan lite fult. Och det tror hon handlar om tidsandan. Vi ska ju vara så positiva och tro på oss själva. Allt är möjligt och jag är så bra så bra! Men det finns en fara i detta synsätt. Självkritiken är nödvändig:

Att titta på det man gör och ifrågasätta det – det är ju det som gör att man blir bättre.

Jag  tycker ibland att jag är för hård mot mig själv. Jag har svårt för att luta mig tillbaka och tänka  ”bra där!” eller ”nu fick jag till det” eller ”wow, vilken härlig formulering”. Jag lutar mig snarare framåt med värkande gamnacke och torra ögon och muttrar ”men det där har jag väl redan skrivit” eller ”nej, men nu blir det för mycket dialog” eller ”jag behöver kaffe”.

Då känns det som en tröst att ta del av Anna Schulzes tankar:

… det är våra tillkortakommanden och misslyckanden som kan locka fram författaren i oss. Det är där dramatiken finns, inte i framgången. Den framgångsrika delen i oss kan egentligen aldrig bli författare.

Men, som alltid, there is a time and there is a place. Det gäller också att kunna stänga av den inre kritikern ibland. Låta skrivandet flöda. Leka med ord. Blogga kanske! Och låta manuset vila några dagar för att kunna se på det med friska pigga kritiska ögon i nästa skede.

IMG_3170

Inllägg nummer 40 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Stor dag

10 svar

image

I dag har jag skickat mitt manus, Hemligheten i Haga, del två, till Idus förlag. Månuret heter den. Det känns jättekonstigt. Roligt, men läskigt. Overkligt. Och supersvårt att släppa taget. Sätta punkt. Omöjligt egentligen.

Men det är ett antal redigeringsvändor kvar, så jag ska sluta stressa upp mig. Snart.

Inllägg nummer 38 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Våren i Haga

Lämna ett svar

2015-04-11 14.58.42 2015-04-11 14.37.44

Vitsippor och blåsippor i backarna stå, solen glittrar i Brunsnvikens vatten och Hagaparken är full av flanörer, joggare, stojande barn och hundar. På den stora gräsplanen vid tennisbanorna fick jag syn på ett märkligt sällskap:

2015-04-11 15.25.51

Vad är det? Utomjordingar på picknick? Nej, de spelar bumperball eller bubble ball fotboll!

Spelarna har krupit in i varsin enorm genomskinlig boll och spelar fotboll på ungefär vanligt sätt. Den stora skillnaden är att det är ok att tacklas. Det ser verkligen underbart ut när de välter varandra och rullar runt som skalbaggar på rygg för att ta sig upp igen.

Här kan man läsa mer om bumperball.

Det är vår!

inlägg nummer 37 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Gardening, not architecture

2 svar

Drog ett kort ur min inspirationslåda, fick detta: gardening, not architecture. Bra råd!

I det skede av skrivprocessen jag befinner mig nu handlar det om trädgårdsskötsel. Det stora planeringsarbetet är klart – eller bör vara klart – och jag ska fokusera på att beskära och flytta om, klippa ur för att få in ljus och luft, rycka upp ett och annat som inte hör hit. Och det roligaste: plantera nya små frön som ska få blomma ut i nästa bok.

Men det är svårt. Nu när jag börjar se helheten blir jag extra kritisk. Ska det verkligen se ut så här? Borde jag inte gräva om hela det där landet?

Till saken hör att jag inte är särskilt bra på gardening irl. Heller. Vi får se hur det går!

image

 

Inlägg nummer 33 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Tranan

2 svar

I går, den 25 mars, var det Vårfrudagen, våffeldagen, och trandagen!

Jag som kommer från Tranås i Småland växte upp med denna gamla tradition.  Vår trana kom på natten till den 25 mars och värpte i våra skor. Oftast var det godis, men en gång fick jag en trehjuling av tranan. Oftast såg man inte skymten av den, men det hände att den lämnade smutsiga fotavtryck på golvet. Det var lite läskigt. Tranans läte är också kusligt, ett ödsligt trumpetande.

Tusen tranor för fred

Tranan har en dag till: Den 6 augusti är dagen då origamister runt om i hela världen gör en hyllning till freden i världen. Arrangemanget kallas för ”Tusen tranor för fred” och har sitt ursprung i Japan där tranorna är en symbol för vårens välkomnande och drömmarnas uppfyllelse.

Bakgrunden till denna manifestation är sorglig: Sadako var en japansk flicka i 11-års åldern som blev sjuk efter atombomben som släpptes över Hiroshima, den 6 augusti 1945. Hon trodde att hon skulle överleva och inte dö av leukemi om hon lyckades vika 1000 papperstranor. Tyvärr dog hon ändå, men kampen för fred fortgår oförtrutet.

Källa: Laboratorium för Origami i Sverige

Lär dig vika en trana

Inlägg nummer 21 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Oblique strategies

Lämna ett svar

Jag har en liten svart pappask. På utsidan står det Oblique strategies och inuti finns över hundra kort. På ena sidan är de svarta på den andra finns ett kort budskap. Det är Brian Enos (Roxy music) och Peter Schmidts kreativitetskort från 1975.

Nu när jag fick bloggidétorka tog jag ett kort på måfå och fick det här:

Not building a wall but making a brick.

Tycker det passade väldigt bra just i dag! Over and out.

Inlägg nummer 19 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Tjuvlyssnat

2 svar

image

H: Yes, äntligen här igen! Nu kör vi. Stor duk. Hm … Vilken färg ska jag börja med?

V: Ja, det beror ju på hur du vill att det ska bli. Nej, ta inte den där färgen, det är så lite kvar i tuben. Spara den.

H:  jag tar den här röda. Och gult! Det är så skönt att svepa över hela den vita duken med den här stora svampen.

V: Men ta det lugnt. Det blev kladdigt där. Vad ska det bli? Jag tycker det är fult och skrikigt.

H: Trallalala, kladdigt och härligt! Svart!

V: Men sluta. Vad gör du nu? Vad ska det där föreställa?

H: Vadå föreställa?

V: Men lyssna på mig nu. Du måste bestämma dig för kompositionen, perspektivet, balansen. Ser du inte hur gräsligt det ser ut?

H: Trallalala!

V: Okej, okej, okej. Lyssna inte på på mig. Gör som  du vill. Kladda på som du brukar, trots att du vet hur det gå. Det blir fult. F – U  – L – T. Vem skulle vilja ha det där på väggen? Jag bara frågar! Inte jag. Jag tar min hand ifrån dig.

H:  Du kan väl sätta dig där och sortera färgerna och planera middagen. Läs tidningen!  Jag tror jag ska måla med händerna en stund. Härligt!  Nu börjar vi på en ny duk. Blått är jag sugen på. Måste låna några bokstavsschabloner.

V: Herregud!

Ungefär så där låter det när mina båda hjärnhalvor pratar med varandra.

Nu är jag hemma igen efter helgen i Skaparladan. Har träningsvärk i högra hjärnhalvan. Trött, nöjd och glad. Min vänstra hjärnhalva hälsar för övrigt att hon tycker mina tavlor är snyggare så här än i verkligheten.

H: Okej! 🙂

image image