Ibland glömmer jag bort vilken fantastisk miljö jag jobbar i på min arbetsplats, Stockholms konstnärliga högskola (SKH). Nu i veckan blev jag påmind. Jag var på ett seminarium om den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, årets Nobelpristagare i litteratur. Hon fick priset med följande motivering:
Efter seminariet förstår jag bättre vad som menas med ”mångstämmiga”. Fotografen och regissören Staffan Julén har arbetat med en dokumentärfilm om Aleksijevitj och hennes sätt att arbeta i nästan två år. Nu var Julén på besök på SKH. Han berättade om arbetet med filmen och visade filmklipp. Vi fick se Svetlana Aleksijevitj när hon intervjuade olika personer under arbetet med sina böcker. Det var spännande att se hur hon lyckades få människor att slappna av och öppna upp. Det kändes som förtroliga samtal snarare än intervjuer.
Seminariet leddes av Niklas Rådström, författare och professor i berättande för scen, film och media på SKH, och i panelen fanns Tinna Joné, lektor i dokumentärt berättande på SKH och Horace Engdahl, stol nr 17, Svenska Akademien. De gav tillsammans en nyanserade bild av årets nobelpristagare och gjorde mig nyfiken – och mycket sugen på att läsa hennes böcker.
Så här beskriver Aleksijevitj själv sitt arbete i en intervju av Peter Fröberg Idling i Vi läser:
Det tar lång tid. Den sista boken tog 15 år. När jag bokar ett möte vet jag ju aldrig vad för slags person jag ska träffa, ett samtal kan ta två timmar eller en hel dag. Jag vill inte möta dem som författare, utan snarare som ett slags granne i tiden. Jag är på sätt och vis en mjuk person, men jag kan vara väldigt hård när jag ställer mina frågor. Jag vill snabbt komma förbi det banala och samtala om vad som är viktigt för just den jag träffar. Det gäller att hamna rätt med varje individ, i den här typen av intervju måste man vara intressanta för varandra. Man känner en nästan fysiskt kontakt. Det gäller att personen öppnar sig, att man kan ställa nya frågor som därmed får nya svar. Tidigare, i Sovjet, var jag tvungen att först överkomma människors rädsla, nu måste jag överkomma cynismen. Och det är ännu svårare.
Exempel på böcker av Svetlana Aleksijevitj
Från förlaget Ersatz webbplats:
I De sista vittnena: soloröst för barn får de som var barn under kriget berätta. Deras krigsminnen skiljer sig markant från de vuxnas. Ingår i Utopins röster.
Om Kriget har inget kvinnligt ansikte (2012): ”Ett storslaget litterärt oratorium. Dokumentärjournalistik som stor konst.”- Per Svensson
Om Tiden second hand (2013): ”Hennes arbete har kallats unikt och storslaget, och trots mörkret i det, omänskligheten och fasorna, är intrycket ljust, stort. Aldrig förut har bekännelselitteratur så exakt lyckats beskriva vad ett samhälle är.”- Ulrika Milles
Om Bön för Tjernobyl 2013):”Svetlana Aleksijevitjs monumentala bokprojekt Utopins röster liknar inget annat.” – Christian Swalander
