Det trodde jag inte! Jag har bloggat i femtio dagar i sträck. Nåja, nästan. Jag har kommit halvvägs på väg mot målet i utmaningen #blogg100. Wow!

När jag nu kan se tillbaka på en lång radda inlägg måste jag stanna upp och reflektera en smula.

Hur känns det? Kommer jag att fullfölja? Är det meningsfullt?

Ja, men självklart kommer jag att fortsätta i femtio dagar till. Det superkul att få skriva. I och med den här utmaningen har jag gett mig själv tillåtelse att använda en del av min dag till detta. Om jag inte hade bestämt mig för att skriva varje dag hade jag inte skrivit en bråkdel av dessa inlägg. Så fort det känns motigt är det så enkelt att bara strunta i det. Och motigt känns det så fort jag inte har en bra idé, är trött, splittrad eller allmänt oinspirerad.

Det fina är att inspirationen ofta kommer när jag sätter mig vid tangenterna. Jag kanske kollar igenom mina bilder eller läser något som jag vill kommentera eller fundera över. Många gånger tar det längre tid än jag hade tänkt mig, för en till synes enkel tanke kräver att jag läser på mer, funderar mer, tänker till, formulerar mig tydligare. På något sätt tror jag att detta bidrar till att utveckla mitt tänkande.

Vad säger ni om det? Bloggandet gör mig visare. Gillar den tanken!

Inlägg nummer 50 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.