Jag tycker om att läsa poesi. Ibland skriver jag något som skulle kunna vara poesi. Men det känns som ett ömtåligt och främmande område där jag måste gå varligt fram.

Egentligen är poesi raka motsatsen till det jag är utbildad för. När jag jobbar som språkkonsult står begripligheten i fokus. Tydligt, kort och koncist. Min läsare ska förstå utan ansträngning; budskapet är viktigare än formen. Börjar någon funderar på hur jag har formulerat någonting så blir det grus i maskineriet. Jag vill reda ut det komplicerade så att läsaren förstår och tar till sig det jag vill säga på kortast möjliga tid.

Poesi däremot tycker jag ska njutas långsamt. Ibland får jag en förnimmelse av att texten flyter in och skapar bilder och känslor i mitt inre utan att hjärnan är påkopplad.

Men vad är poesi? Lyssna på Wislawa Szymborska ur diktsamlingen Nära ögat:

Somliga gillar poesi

Somliga –
inte alla.
Inte ens de flesta, bara ett mindretal.
Om man inte räknar skolorna där de måste,
och poeterna själva,
så går det väl två såna på tusen.

Gillar –
men gillar gör man också makaronibuljong,
man gillar komplimanger och blått,
man gillar sin gamla sjal,
man gillar att hålla på sitt,
man gillar att klappa hunden.

Poesi –
fast vad är poesi för nånting.
Månget vingligt svar
har getts på den frågan.
Och jag vet inte och vet inte och håller mig i det,
som i ett räddande räcke.

Inlägg nummer 11 i #blogg100, en utmaning att blogga 100 dagar i rad.